Så var det dags igen. Alla jag firat jul- och nyårshelgen med ligger däckade i vinterkräksjuka. Min käre särbo började spy som en räv vid halv fyra i morse och har haft feberfrossa hela dagen. Ynklig värre, men det är helt befogat. Nu är det bara jag kvar. Om jag inte blev smittad förrän igårkväll/inatt (om jag inte blev det kommer jag inte bli det, tro mig. Dels för att sängen är en 120:s och dels för att… ja. Nevermind) och inkubationstiden är 12-48 timmar har jag sådären 30 timmars väntan kvar innan jag vet. Än så länge har jag bara en envis huvudvärk samt ont i nacke och axlar vilket brukar tyda på nån skit i kroppen. Med tanke på hur kul det var första och hittills enda gången jag åkte dit i maj förra året ser jag inte fram emot en vända till.
Annat jag inte ser fram emot är att vara tvungen att åka tillbaka ner till Det Svarta Hålet och börja jobba igen. Får hjärtklappning av bara tanken. Man har hunnit höra både det ena och det andra folk säger om de som är sjukskrivna på grund av utmattning/stress/utbrändhet men är man väl i närheten av ett sånt tillstånd kan jag berätta att oavsett om det beror på att man är en psykiskt klen ynklig människa som inte tål nåt som alla andra normala människor klarar av är det i alla fall inte särskilt kul. Har varit sjukskriven under december och det känns sammanfattningsvis rätt tungt att komma tillbaka. Ungefär lika kul som att ha mental vinterkräksjuka. Så ett par dar med feber, magsmärtor, kräkningar och frossa kan jag nog stå ut med om det gör att jag slipper ett par dar med den mentala varianten. Det är väl den enda fördelen med den åkomman, har man den ryms inga andra tankar i huvudet än att överleva eländet. Det kan vara skönt som omväxling.
/L
