Valborg. Hemma snett innan tolv, lugn och fin. Suttit på resturang större delen av kvällen, riktigt bra ställe. Vi har försökt komma in där flera gånger tidigare, men det har varit knökfullt. Så efter en promenad förra veckan råkade vi stå i närheten av stället när vi pratade om vad vi skulle göra på Valborg och kom på den geniala idén att boka ett bord. Och bra var det som sagt, bra mat, trevlig personal och lagom volym på folk. Det är ju en fördel att det över huvudtaget är möjligt att föra en konversation. Gick bra tills vi fick notan och det fanns med en massa för oss okända saker, men det löste sig utan problem. Tog en sväng ut mot kasen, alldeles för sent ute. Mest en massa ungdomar som hängde kvar, men GLÖDEN, jäklar vilken brasa det måste ha varit. Där hade man kunnat grilla en och annan korvskiva.
Y ringde mitt i middagen. Jobbade som vanligt, ville mest klaga över det och jag känner ju till fenomenet…ville bara få slut på det, men vill varken vara oartig mot honom eller matsällskapet. Att säga ”skyll dig själv” och lägga på känns inte som ett alternativ även om det är frestande när man hört samma jeremiad sedan 2001. Blev rätt kort ändå, men han hann förstås nämna att F var hemma och skulle komma förbi sen. Önskvärt vore att man kunde censurera folk. Jag vill inte höra nåt om F. Alls. Jag har accepterat att jag inte får honom ur skallen i första taget men jag vill inte höra nåt om honom. Vad gör han hemma igen? Han var ju nyss där. Har han inte nån ändå? Åker man hem ensam på helgerna stup i kvarten då? Men. Man vet aldrig med honom. Det enda som är säkert med honom är att man kan aldrig vara säker.
Att älta är en ädel konst och jag behärskar den till perfektion. Å ena sidan sa han det, och gjorde si och så. Å andra sidan sa han inte det, gjorde det men inte det och sen ringde han i alla fall. Och slutsatsen blir…??? Inte blir man klokare direkt. Är man en skitstövel borde man åtminstone vara konsekvent. Inte vara Skitschyssta Omtänksamma Killen som är storebror åt alla och hjälper mamma, vara hur gullig som helst och sen bete sig som en skit. Nej, fram för raka ärliga skitstövlar som man vet var man har och vad man kan förvänta sig av.
Vår ja. Det är lite påfrestande. Allt man lyckats gömma i vinterns snö och mörker instängd bakom lägenhetens väggar töar fram. Det spritter i kroppen, den vill ut, man vill plöstligt synas. Folk ser en i ögonen, vänder sig om, myllrar i hopar utomhus motvilliga att gå in. Vårhormoner av något slag. Vädrar vårluft, jaktinstinkten vaknar till liv. Förvånad upptäcker man att man vill vara bland folk. Har ingen aning om varför, bara VILL.
Inte nog med det. Spring i benen får man också. Vägarna är snöfria, det luktar asfalt och grus, kvällarna blir längre och ljusare, adjöss till fångenskapen på löpbandet! ÄNTLIGEN kan man den efterlängtade premiärturen på elljusspåret. På med skorna och ut. Redan efter 500 meter inser jag att det inte kommer bli ett vårrus utan löprundan från Helvetet. Det finns en stor baksida av våren. Pollen. I alla olika former. Lungorna krymper till tändsticksasksstorlek (häng gubbe med det ni) och arbetar på högvarv medan kroppen är full av frustrerad energi. Men 11 kilometer blir det. En envis jävel är man. Det är fullt möjligt att stanna av och gå efter halva vägen. Rent teoretiskt. Men det är ett nederlag. Över min döda kropp. Väl hemma känns det inte som man avverkat ynka 11 kilometer utan ett maratonlopp i terräng.
Sköna maj, välkommen.
/L
