Dags att presentera NN, min Solstråle. Vi har varit bekanta sen innan jag flyttade, men lärt känna varann riktigt bra via en massa chattande. Vi flyttade samtidigt, sms:ade en del i början. Började med käftslängande via en gemensam kompis, sen direkt med varandra. Ganska rejält flirtande, men det var säkert. Han är tio år yngre, så det finns liksom ingen risk för något. Först såg jag bara det mest uppenbara, som gemensamma intressen, men efterhand visar det sig att han är en av de vettigaste killar jag träffat på. Ironiskt. Men det är väl alltid så att det är lättare när man inte behöver vara rädd för att riskera en massa trassel.
Han är där jämt. När man smiter hem från jobbet på eftermiddagen för attt hinna träna, fredag kväll när man har tråkigt (”ska vi se filmen som går på 5:an?”), sent på lördag kväll när man kommer hem från nåt. Alltid uppmuntrande, en massa träningssnack förstås, men lika ofta är det NN Grubblaren som vill dryfta Livet. Men inte nu. Förstås. När man är parkerad i soffan och har vinterkräksjuka, då är han försvunnen. Var är du honey? (Vinterkräksjuka kan jag vara utan… fy faen. Förutom att allt spyende är huvudvärken, febern, illamående, magsmärtorna och de värkande musklerna inget man ens önskar sin värsta fiende. Eller jo… kanske ändå, hehe).
Så här hänger jag och väntar på plinget: ”NN* har loggat in”. Han kommer tillbaka. Det gör han alltid, till skillnad från vissa andra. Och lite solsken skulle sitta bra just nu.
/L
