Träningsabstinensen börjar bli outhärlig. Under de fyra veckor jag var uppe hos min snygging hade jag inte möjlighet att träna annat än ett boxingpass på juldagen, vilket är en historia för sig. Fick med mig båda hans systrar, ingen av dem har tränat på rätt länge men en timme klarar man ju tänkte jag. Man gör ju det man orkar. Lite ont kan man få, men det är smällar man får man. De körde med varandra och jag med min Bästa träningspartner S. Hon är liten men stark, ettrig som fasen och har en kondition utan dess like. Jag trodde jag skulle svimma redan efter en kvart. Med fem minuter kvar tänkte jag dimmigt att jag överlever nog ändå, men ingen visade någon tendens att dra ner på tempot och jag började ana oråd. S upplyste mig glatt om att det var ett en och en halvtimmespass, och sa glättigt att ”jag kanske borde ha sagt det innan”. Kanske det… Annandagen och en vecka framåt kunde vi knappt gå och äldsta syrran vågade knappt bära sin lilla 6månadersbebis för armarna var som spaghetti och skakade så fort hon lyfte dem.
Lång parentes. Resten av tiden har jag promenerat, promenerat och promenerat. Har slutat regga på Funbeat för det ser bara deprimerande ut, att gå bör ju inte ens räknas som träning. Konsekvensen av alla dessa missade gymtimmar och att det är omöjligt att springa är att det kryper i hela kroppen, jag blir sur och grinig och rastlös som få. Så vad gör man då istället? Jo. Idag söndag har jag bakat bröd och kardemummakaka, kokat marmelad, tvättat, varit ute och gått två gånger, jobbat och städat skafferiet. Inget ont som inte för något gott med sig… men jag skulle nästan sälja min själ för att få en skrotlyftningstimme eller ett litet litet löppass.
