Klarar inte av att lägga mig i tid. Det är av någon anledning svårare när jag är själv. Förut, med R, var det lättare. Då envisades han alltid med att vara uppe och jag jagade i säng honom, det var liksom min uppgift. Kom i säng själv på köpet. Nu när jag är ensam drar jag ut på det. Alltid uppe för länge. Tror jag oroar mig lite för att inte somna, då är det bättre att vara uppe sent i tevens och datorns sällskap, bli riktigt trött och stupa i säng. Nackdelen är förstås att jag alltid sover för lite.
Märkte av det på tåget idag. Var enormt trött efter ovanligt tidig morgon och mötet under dagen. På väg till tåget upptäckte jag att jag inte hade någon platsbiljett. Fasen… stå hela vägen, fredag eftermiddag, klart att det inte finns några platser över. Men det blev värre än så. Har aldrig sett ett så fullproppat tåg. Folk bara fortsatte att bokstavligen välla in och det var knappt de fick igen dörrarna. Nåja, kanske en lätt överdrift, men FULLT var det. Trött som fan, ville bara få sitta och blunda, oron kröp i hela kroppen. Flashback. När jag skulle till Ustad och inte mådde vidare bra. Fick panik och var på väg att vända och åka tillbaka vid bussbytet. Bara förnuftet hindrade mig, jag VISSTE ju att det bara satt i huvudet. Eller sitter det snarare i känslorna? Hur som. Fortsatte, och väl framme grät jag hela vägen hem till M.
Andas lungt, lungt och långsamt. Inte tänka. Det är bara människor, om än väldigt många på en väldigt liten yta. Folksamlingar och trängsel ger mig samma känsla som när det kryllar av duvor eller måsar. Gränsande till panik. Lyckades kväva impulsen att kliva av på närmsta stopp. Jag HAR kontroll över mig själv, jag ÄR inte rädd för folk och jag SKA ta mig hem. Sen får jag stänga in mig i lägenheten hela helgen om jag vill. Men hem ska jag. Fick till slut en plats och somnade nästan direkt.
Jag saknar honom. Jag saknar hans ansikte, hans skämt, hans omtanke, hans kropp bredvid mig i sängen. Så nära, men ända onårbar. Ihoptrasslade i sömnen. Att vakna med honom vänd mot mig, att vända mig mot honom, panna mot panna, näsa mot näsa, andetagen som blandas. Somna om. Har aldrig kunnat sova bredvid någon förut.
Man sover bättre själv har jag hört. Vaknar mindre ofta, vilket gör att man är mer utvilad. Det kan nog stämma. Att dela säng med F till exempel, det gav inte många timmars sömn. För det första var han helt gudomlig. Bokstavligen. Kroppen kunde inte vila bredvid honom. Sen snarkade han dessutom duktigt, i och för sig bara på rygg (till skillnad från R som snarkade oavsett hur han låg), men hur fan vänder man på en som väger närmare hundra kilo? Vände han sig i sängen var det bara att hålla dig undan om man hade livet kärt. Men man klagar inte över att ligga bredvid den uppenbarelsen… nej, man ligger vaken, njuter och längtar redan innan man gått därifrån.
Så egentligen sover jag väl bättre nu. När jag väl lyckats ta mig isäng. Fast jag måste skaffa en rullgardin, våren har kommit på allvar och sova i dagsljus är inte min grej. Och lite ensamt är det. Men det är ett jäkla jobb att hitta någon man kan sova med, det är ett arbete jag inte orkar med just nu. Måste sova mer först.
/L
