Mitt minne fungerar inte som det ska. Det har hänt något. Jag är inte säker på när det hände, men jag tror att det var ungefär när jag började jobba som det blev riktigt illa. Innan var jag bra på att minnas. Fast det har nog gått gradvis. Innan universitetet var jag fenomenal på ansikten, namn, det mesta. Ett oslagbart korttidsminne, jag kunde plugga in hopvis med till exempel glosor och de satt i några veckor. Vi hade ”oförberedda prov” i historia varannan vecka (märkligt att läraren inte listade ut att man fattade att det hela tiden var just varannan vecka… inte direkt oförberett) och jag spikade allt. Utom de två första obligatoriska frågorna från det förra oförberedda provet. Lite underligt att han inte märkte det heller… inte ett särskilt bra exempel på lärande om man inte minns det man gjorde för två veckor sedan.
Sen försvann namnen gradvis. Ansikten går fortfarande bra, men det är som förgjort att minnas vad folk heter. Det började redan på universitetet. Men de jag gick med de första åren sitter bättre i minnet än resten. Har jag tur är till och med namnen kvar.
Nu verkar minnet fungera helt slupmässigt. Vad som fastnar är fullständigt godtyckligt. Trots digitala och vanliga kalendrar, påminnelser i mobilen, förseningsavgifter, telefonsamtal, anteckningar och drivor av epost minns jag bara sämre. Kanske just därför? Det är det där med bollarna. Man har ett visst antal man klarar av att hålla i luften (jag har tyvärr inte begåvats med särskilt många) , resten tappar man. Simultankapaciteten. Jag är en ren katastrof på jobbet.
Än värre är det man minns men verkligen borde glömma. Hur kommer det sig att just det man borde släppa biter sig fast som en pitbull i hjärnvindlingarna? Jag som är hopplöst när det gäller siffror och telefonnummer (kan inte ens mina egna nummer på jobbet och knappt hemnumret heller för den delen) minns fortfarande just Hans nummer, trots att det är snart ett år sedan, och trots att jag alltid använde adressboken och aldrig slog numret. Inetsat. Som allt annat från de månaderna. Allt det jag verkligen borde glömma. Men allt påminner mig. Dofter, ljud, ljuset som silas genom trädgrenarna, den klara luften, en blick, en nacke, ett sätt någon rör sig på. Alla som inte är som han påminner mig, just för att de inte är han. Det finns ingen jag borde glömma mer och ingen som jag minns bättre.
Det irriterar mig vanvettigt. Jag tänker att jag verkligen vill glömma, men kanske är det så att jag vill hålla fast. Trots att jag vet att det inte kan vara mer över. Kanske behövs något att drömma om, minnas, hoppas på oavsett sannolikheten att det ska bli realitet. Just ouppnåligheten har kanske en funktion. Det kan aldrig inträffa, därför är det säkert. Frustrerande, visst, men idiotsäkert. Och det håller mig borta från allt annat i ämnet, det finns ingen som kan mäta sig, ingen som duger. Det ger mig en ursäkt, det ger mig rätten att vara själv, att inte ge mig in i något.
/L
