Så var man där igen. Man ska visst alltid vara misstänksam om det går bra. För det tenderar att inte sluta bra, eller kanske snarare inte sluta alls. Det liksom bara upphör, som om det inte börjat. Det gjorde det kanske inte heller när jag tänker efter.
Lunch, bio, middagar, utekvällar, utflykter. Sen – inget.
Har i och för sig inte gått särskilt många dagar, så man vet aldrig. Det jag vet är att jag tänker inte göra ett dyft. Var det här allt så fine. Jag tänker inte idas bry mig det minsta. Rent teoretiskt alltså… ser det som träning i Konsten Att Inte Bry Mig. Tänker fan inte öda energi på att älta och undra. Gilla läget kallas det visst. Problemet med mig är att jag alltid vill VETA läget, men övning ska ge färdighet.
/L
