Nu har han hosta gubevars och det första han sa imorse med mycket ynklig röst var att han nog har fått lunginflammation, ”det gör så ont i bröstet när jag hostar”. Giv mig tålamod.

Eftersom jag är en snäll och förstående själ full  av medkännande upplyste jag honom om att det är så det känns att ha hosta. Och att han inte behöver söka vård förrän han har haft hög feber + frossa i 4-5 dagar eller hostar blodblandat slem. Det finns en anledning till att jag inte jobbar inom vården…

När han för några månader fick ryggskott och knappt kunde röra sig vägrade han äta värktabeltter, men när han är snorig äter han Alvedon. ??? ORKA orka orka… Hoppas innerligt att han blir frisk jädrigt fort.

”I Malmö är alla välkomna! Till och med ensamkommande Vellingebor”.  Vackert och genialt. Min tro på mänskligheten är tillfälligt upprättad. Bless, ni Riktiga Människor./L

Tog en långpromenad idag och ältade allt som har med det här att göra. Det är ju pinsamt att tvingas erkänna att jag inte vill sluta för att jag är rädd att gå upp i vikt. Tyvärr är det så att jag har en i vissa förhållanden inte så sund relation till min kropp, har alltid ett par kilo som jag vill få bort. Och så länge jag snusar är de borta, och jag är helt nöjd med hur jag ser ut. Det enda som egentligen kan motivera mig att sluta är nog träningen. Jag äter inte tillräckligt nu och det märks på orken. Aptiten får jag tillbaka om jag slutar snusa, om inte får jag tvinga mig att äta och det blir alltid mindre än vad jag egentligen behöver.

Moment 22. Hur gör man för att sluta när man inte vet om man vill tillräckligt? Att försöka utan att vara tillräckligt motiverad ger rätt stor risk för misslyckande. Vill man försöka igen då? Hjälp!!

/L

Lite drygt två och en halv timme alltså. Nikotinet ska gå ur kroppen efter ca 36 timmar. Blir intressant. Minst sagt.

/L

Kändes helt ok att ha på sig, men man ska visst ta det lite piano och börja med ca 20 minuter åt gången när man början använda dem. Att ta det lugnt och försiktigt med saker och ting är ju min starkaste sida… heh. Ska man göra nåt vill man ju göra det ordentligt. Gå direkt på 32-kilosvikterna för hantelrodden eller springa en mil första gången man är ute efter ett uppehåll ligger mer för mig, men man börjar ju bli vis av ålder och alla misstag så kanske det kan bli ändring på den fronten.

Skulle dock svida i plånboken att slå till på ett par såna där galoscher, prislappen ligger på nätta 2100:-. Smakar det så kostar det har jag hört. Skulle hellre vända på det, it better smaka duktigt bra med den feta prislappen.

/L

Lång parentes. Resten av tiden har jag promenerat, promenerat och promenerat. Har slutat regga på Funbeat för det ser bara deprimerande ut, att gå  bör ju inte ens räknas som träning. Konsekvensen av alla dessa missade gymtimmar och att det är omöjligt att springa är att det kryper i hela kroppen, jag blir sur och grinig och rastlös som få. Så vad gör man då istället? Jo. Idag söndag har jag bakat bröd och kardemummakaka, kokat marmelad, tvättat, varit ute och gått två gånger, jobbat och städat skafferiet. Inget ont som inte för något gott med sig… men jag skulle nästan sälja min själ för att få en skrotlyftningstimme eller ett litet litet löppass.

Att kommentera medarbetarenkäten ingår i verksamhetsberättelsen. Med tanke på mina egna ovanstående problem är det intressant att läsa att drygt en tredjedel tycker att man är för få på arbetsplatsen, hälften anser sig ha för mycket att göra, en dryg tredjedel har inte ork nog efter jobbet att ha någon form av fritidssysselsättning och nära hälften svarar ja på frågan om arbetet är psykiskt påfrestande. Hur länge dröjer det innan sådant får konsekvenser i ohälsa, sjukskrivningar etc?

Glädjande nog verkar samtliga som svarat ha högt förtroende för sina chefer. Det tackar jag för… livet känns genast lite lättare. Nu kan man förstås förklara sånt med att vi är relativt små enheter och alla har nära till sin närmsta chef vilket gör det ganska mycket lättare att få sådant att fungera. Lite krångligare om man har 60-100 pers under sig, då finns det inte en rimlig chans att göra bra ifrån sig. Men lite kan man väl få lapa i sig ändå, uppmuntran får man inte direkt varje dag. Enligt mina erfarenheter får man mest av den varan om man bestämmer sig för att sluta eller den variant som jag testade nu, blir sjukskriven för att man är nära utmattning och säger att man bestämt sig för att sluta. Då står man plötsligt högt i kurs. Om det beror på att det är jobbigt att börja nyrekrytera eller att de faktiskt gillar en är svårt att veta och tolkningen varierar väl beroende på den egna dagsformen.

Nämen här blir ju inget gjort, tillbaka till producerandet av ännu ett dokument som någon i bästa fall läser diagonalt innan det för evigt försvinner i den digitala dokumentdjungeln. Man kan i alla fall med gott samvete skriva upp en kompdag som man kan ta ut när andan faller på. Till exempel runt påsk, när vårvintern är som underbarast med varma dagar och kalla nätter så skaren bär ända till eftermiddagen. Då kan man ligga där på ett renskinn ute på isen, samla fräknar, koka kaffe och kanske få sig en öring. Eller bara skida omkring på tegsnäsarna i solgasset i kortärmat. VA FEUN skulle jag ner hit och göra?

/L

Annat jag inte ser fram emot är att vara tvungen att åka tillbaka ner till Det Svarta Hålet och börja jobba igen. Får hjärtklappning av bara tanken. Man har hunnit höra både det ena och det andra folk säger om de som är sjukskrivna på grund av utmattning/stress/utbrändhet men är man väl i närheten av ett sånt tillstånd kan jag berätta att oavsett om det beror på att man är en psykiskt klen ynklig människa som inte tål nåt som alla andra normala människor klarar av är det  i alla fall inte särskilt kul. Har varit sjukskriven under december och det känns sammanfattningsvis rätt tungt att komma tillbaka. Ungefär lika kul som att ha mental vinterkräksjuka. Så ett par dar med feber, magsmärtor, kräkningar och frossa kan jag nog stå ut med om det gör att jag slipper ett par dar med den mentala varianten. Det är väl den enda fördelen med den åkomman, har man den ryms inga andra tankar i huvudet än att överleva eländet. Det kan vara skönt som omväxling.

/L

Har ändå lite försiktigt börjat kolla upp hur jag kan sälja lägenheten utan mäklare (ska jag vänta tills jag har råd med en sån blir jag kvar här resten av livet) och har till och med hört av mig till en arbetsgivare jag vet kommer behöva anställa snart. Helt olikt mig att vara så offensiv… känns ovant. Men jag står faktiskt inte ut med att vara här, bara tanken på att fortfarande om ett halvår vara tvungen att vakna upp i den här lägenheten, i den här stan, till det här jobbet får mig att bli helt lamslagen och aldrig vilja vakna mer. Det går bara inte. Frågan är hur jag ska orka göra något åt det.

Läste någonstans ett råd om hur man INTE ska göra om man vill vara något så när i balans: separera, flytta och byta jobb samtidigt. Man ska visst bara vara rustad för att klara en sån förändring på ungefär 7 år. Jag har gjort alltihopa två gånger på 6 år. Jag är trött. Tror jag är beredd att hålla med ljushuvudet som gav det goda rådet. Så… hur jag tar mig ur det här??

/L