Att göra:

1) Sluta snusa

2) Sluta längta bort. Jag ÄR här nu och MÅSTE vara här nu. Finn mig i det!

3) Sluta oroa mig över att det ska gå åt helvete med F. Vad sägs om att njuta en smula av att det är HÄRLIGT istället? (Men… tänk om det verkligen är för långt, tänk om han ledsnar/jag ledsnar, tänk om han är en skitstövel fast jag inte märkt det etc etc etc)

4) Äta mat. Man ska bli piggare av det har jag hört.

5) Sova åtta timmar per natt. Även det ska visst göra susen mot trötthet.

6) Ringa folk jag känner mer än en gång i halvåret.

7) Styra upp träningen. INTE av ångest över kroppsligt förfall utan för att jag gillar att träna. Rätt fokus… annars ångest, hetsätning, huvudvärk och allmänt självförakt.

8) Inte tänka på FN. Alls.

9) Städa åtminstone varannan vecka.

10) Snåla lite så jag har råd med flygbiljetter.

11) Sluta skriva listor och göra nåt istället.

/L

Guds straff

En gång i månaden drabbas man av komplett vansinne. Inget nytt direkt, ändå sitter jag där varenda gång och undrar vafan det är för fel på mig. Hjärnan och känslolivet löper amok ikapp, allt blir uppförstorat, förvridet och helt outhärdligt. Tills jag efter ett par dar inser att jaha, var det bara det. Igen.

Känns något orättvist att man ska behöva lida av dessa hormonknäppar och bli fullständigt irrationell och labil bara för att man råkar vara av ett visst kön som man tyvärr inte ens får bestämma själv. Som att det inte är besvär nog har man ont utav bara helvete och det finns inte en värktablett i världen jag prövat som hjälper. Nej, det är bara att finna sig i.

Och naturligtvis hopar sig de mest irriterande företeelser man kan tänka sig just de dagarna. När man bara vill ligga hemma i ett mörkt rum och kvida alternativt sparka skiten ur nån på ett boxpass ska man sitta och lyssna Förstående på vuxna människor som knappt kravlat sig ur sandlådan. Alla problem i världen beror på Någon Annan, alla andra är dumma i huvudet, elaka, lömska och opålitiliga. Själva har de inget som helst med situationen att göra. Under den senaste veckan har två av de mina sökt andra jobb, en av dem vill vara tjänstledig, den andra vet jag inte om hen tänkt sluta helt och hållet. De kan inte ens förmå sig att gå några meter i korridoren och komma in och berätta det in person, nej, det finns ju epost bevars. Lägg till det   1) en liten komplett sluten trio som sällan kravlar sig ur sin gemensamma navel och inte fattar nånting av att de andra känner sig utanför och att de uppfattas som helt ointresserade av verksamheten i stort   2) en martyr som ”alltid jobbar själv, men det är helt ok” och sen går och sprider skit om hur utmobbad hen är av alla andra   3) en som är sååå ensam och ingen bryr sig om vad hen egentligen håller på med och i nästa andetag säger att det inte gör hen nåt eftersom hen har så många bra kollegor och nätverk runt om i landet att det är helt ok.

Nu när vi börjat jobba medvetet med det, vilket alla dessutom varit rörande eniga om att det behövdes, har de drabbats av kollektiv panik och ägnar sig åt hela spektrat av tänkbara flyktbeteenden. Så lätt ska de dock inte komma undan. Sprattla på ni bara. Ni anar inte vad som väntar er. Jag är inte bara ironisk, sarkastisk och spydig, jag är även manipulativ, lömsk och envisare än synden. Det fina med det är att inget av det märks. Så vänta ni bara. Gud straffar mig bara för att jag råkar vara kvinna. Jag kommer straffa er av betydligt mer rationella skäl och framför allt betydlig mer raffinerat, ni kommer aldrig märka det. Jag kommer få som jag vill, förr eller senare.

/L

Gymvett?

Jag har styrketränat på gym i ungefär tolv år och det finns ett fenomen som aldrig upphör att förundra och högeligen irritera mig. Det verkar som att just gym är en total frizon för folk som har ett inre tvång att kommentera hur man ser ut, hur man tränar och hur tungt man lyfter.

Häromdagen var jag där som vanligt och rätt vad det var kom det fram en dam i 50-årsåldern, men gymriktig Better Bodiesoutfit, knallgult linne för att vara säker på att bli uppmärksammad och matchande mörkbrun skrynklig solariebränna. ”Vad idrottar du med då?”. Eftersom man inte får svara: ”Ursäkta men vem fan är du?” sa jag att jag inte håller på med något annat, springer lite bara. ”Jaha, jag tänkte att du kanske var en roddtjej eller nåt. Jag har varit Personlig Tränare i många år och har aldrig sett nån tjej med så stark rygg nångång.” Nähä… Eftersom jag inte vet vad man förväntas svara på det hummade jag nåt om att jag spelat handboll när jag var yngre, kanske har det hjälp till. Hon fortsatte dock glatt med ett ”Ja, utom de som knaprar förstås. Men det ser ju inte du ut att göra.” Tack för upplysningen, har by the way inte bett om en enda av dina åsikter om nåt som rör mig, hur jag ser ut eller min träning… (Jag är faktiskt inte dummare än att jag fattar att det viktigaste budskapet i konversationen var att hon minsann var Erfaren PT).

Koncentrerade mig på mina hantlar och försökte förtränga henne med målet att hon skulle försvinna, men hon stod en bit bort och glodde på mig och kände sig visst nödgad att tala om att ”fast vikten stämmer ju inte riktigt”. Fattade inte först, men insåg sen att hon syftade på hantlarna jag körde flies med. Jag är ju en hyfsat väluppfostrad människa, så jag hummade nåt instämmande. Satt sedan och fantiserade om ett alternativt svar som kunnat vara i stil med: ”Nä men vi som tränat ett tag vet ju att det är rätt stor skillnad på att 1) köra på fria vikter och maskin, 2) på att köra flies och t ex bänkpress. Om du ska jämföra vad jag tar i roddmackapären med något så skulle de kanske vara motsvarande maskin för bröst eller möjligtvis bänkpress. Vilket väl inte behöva förklara för en som varit PT i en massa år, var fan har du köpt din licens nånstans.”

Det är inte första gången och kommer garanterat inte vara den sista. En del är uppriktigt intresserade, andra vill bara höras. Andra verkar som sagt bara ha ett stort inre behov av att kommentera hur man ser ut, ”Du är jävligt bred” är inget jag skulle kliva fram och säga till en människa jag aldrig sett förr. Men på gymmet är det tydligen helt ok, man får visst skylla sig själv om man är där. Då är man ett fritt villebråd för allehanda korkade kommentarer. Undrar om det vore lika uppskattat om man klampade fram till nån och sa att de ser lite lönnfeta ut runt midjan, och hur går det med det där gäddhänget egentligen?

Idag var dock en bra gymdag. Fixade HELA boxpasset den här gången, utan några större problem. Fick köra mot supertajta lilla Redhead-damen (flitig gymbesökare) och det funkade riktigt bra. Känns skönt att det inte är riktigt så illa ställt med formen som det verkade i torsdags. Fördelarna med gym överväger nog ändå nackdelarna som alla dessa besserwissers, wannabees, gapatrastar och de som lider av tvångsmässigt behov att kommentera resten av besökarna. 

/L

Diagnos: INFP

Funderar med jämna mellanrum över min mentala status. Sammanfattningsvis kan man väl säga att den varit ovanligt risig sen jag flyttade. Låg för jämnan, känns sällan bra eller roligt. Även kroppen strejkar. Träningen går uselt, igår avbröt jag för första gången någonsin ett box-pass för att jag helt enkelt inte orkade. Stod där och funderade på om jag skulle spy eller svimma på killen jag körde med och kom fram till att inget av alternativen kändes särskilt lockande. Avbröt alltså, efter en halvtimme. Kan förstås bero på en massa saker: är i sämre form än vanligt över lag, astman har krånglat ända sen i våras, har kört lite för hårt i veckan  i allmänhet och äter förmodligen lite för dåligt.

Det sistnämnda är svårt att komma tillrätta med, hur konstigt det än kan låta. Jag äter vanligtvis som en häst och är ALLTID hungrig, men de senaste åren har jag med jämna mellanrum tappat aptiten. Man kan ju tycka att hunger och aptit bör hänga ihop, men så enkelt verkar det inte vara. Jag kan vara hur hungrig som helst, men vill inte ha nånting. När jag gett upp passet igår och hämtade ut nyckeln undrade S förstås vad som var fel. ”Vet inte… ville bara spy”. Han frågade strängt om jag ätit och skickade hem mig med ordern att se till att äta ORDENTLIGT. ”Brukar visa sig på såna pass om man fuskat.” Det är bara det att jag har lite svårt att tro att jag ens KAN äta för lite, det finns inte riktigt i min föreställningsvärld. Däremot kommer jag troligen inom en snar framtid lida av skörbjugg så lite grönt som jag ätit de senaste månaderna.

Kroppen har för övrigt betett sig allmänt mystiskt ett tag. När jag kom hem från semestern har jag yr som katten, inte bara om jag reste mig upp hastigt utan det kunde snurra till rätt som det var även om jag satt ner. Var till en sjukgymnast av helt andra skäl (ryggen som vanligt) och han knäckte till nacken på mig där det visst var en låsning och sa att man kan få yrsel av det. Det blev iofs bättre sedan, så kanske det stämde. Orkeslös och trötta är väl alla så det kan man kanske inte gnälla över, men flera resor värre än vanligt är det.

Sammanfattningsvis känns det som att något måste göras. Frågan är vad. Och vad är hönan och vad är ägget? Är det den mentala statusen som smittar av sig på kroppen, tvärtom, eller trilskas båda och triggar varandra till negativa stordåd?

Men, till den nyligt ställda diagnosen. Gjorde nyligen ett personlighetstest i jobbet (Myers-Briggs) och fick reda på föga förvånande saker som att jag är dålig på att planera (känner mig låst av scheman), att jag är introvert (NÄHÄ?!), och går mer på känsla radar upp rena fakta när jag fattar beslut. Inga nyheter direkt… men ett par saker som fick mig att tänka till är att typer som jag har höga ideal, vilket i sig inte är ett problem, men när man inte är på topp och saker krånglar blir glappet mellan idealen och verkligheten för stort vilket till exempel leder till att man tvivlar på andras och sin egen kompetens. Satt där och glodde storögt på texten och undrade hus fasen de kan läsa ut det ur frågorna jag svarat på som inte alls såg ut att ha med det att göra. En annan sak som kändes rätt nedslående men inte heller det överraskande var att min typs svaga sida är Tanke. Inte direkt smickrande när man är chef…

Men jag tror jag vet vad som menas. De svaga sidorna är de som kommer fram i pressade situationer, när man är stressad eller mår dåligt. Och då fungerar min logik som allra sämst, samtidigt som hjärnan ständigt arbetar på högvarv för att lösa ett problem som jag egentligen vet inte går att lösa på det sättet. Men det går bara inte att sluta. Så jag tänker, tänker och tänker och blir bara mer och mer nere, uppgiven, stressad och ledsen.

Det testet tyvärr inte svarade på var hur man kommer ur det… meen, kanske kommer det i rond 2. Annars får jag ta upp det med min handledare, som praktiskt nog är samma person som kör kursen med oss på jobbet.

Efter denna långa jeremiad ska jag ta mig ett vinglas (det är för fasen fredag och det kan/bör man alltid fira) och läsa några mysiga, fina, uppiggande sms från F. Och jag ska INTE börja klaga på att han är för långt borta =)

/L

Bilbyte

Efter några Saab 9-3 av olika årgång och färg överraskades jag av en silvrig BMW med bara ett par år på nacken. Välskött och välstädad, nästan lite snäll, men ändå med attityd. Mycket positivt överraskad måste jag säga. Verkar efter knappt två månader riktigt lovande, men det är kanske inget att gå på. Felen tar ett tag att upptäcka. Problemet är att då har man oftast hunnit vänja sig, känna sig hemtam och inboad och har inte minsta lust att vara utan igen. Bekväm blir man. Svårt att inte fästa sig vid dem, trots diverse egenheter. Men, man måste väl testa.

Det här lät väl inte överdrivet entusiastiskt, men tonen bedrar. Befinner mig närmast i sjunde himlen, eller har åtminstone gjort det tills semestern var över och det blev ett avstånd på sådären 70 mil. Återstår att se hur det ska klaras av. Resa inplanerad om en och en halv vecka. Längtar som en vansinnig.

/L

Saab 9-3

Det är något särskilt med Saab 9-3. Jag har aldrig gillat saab, men föll pladask. Liten, snygg, kraftfull på något vis. Har inte tänkt närmare på det förrän det häromdagen slog mig att det verkar ha paralleller med andra förändringar i smaken.

Kan nämligen konstatera att jag fallit pladask för oväntade objekt även rent känslomässigt (måhända en eufemism…). Jag brukar vara ganska sansad och mitt överjag går oftast segrande ur striden, men något har smugit sig på mig. Ungefär samtidigt som en ägare till saab 9-3 fick mig att helt olikt mig tappa huvudet fullständigt. Överjaget verkar ha sjappat från vissa områden. Vad sägs om detta:

FN: ägare till en mörkblå saab 9-3, -01:a om jag inte minns fel. Strax under medellängd, overkligt full med muskler, ja utan minsta överdrift som en grekisk gud fallen från Olypmen. Kör som en vettvilling, kysser som..!! Alla principer jag någonsin haft kind of flew out the window fortare än, hrm… ja.

NN: ägare till en röd saab 9-3, okänd årgång. Alldeles för ung, de vackraste gröna ögon man kan tänka sig, en kropp som är obeskrivlig och, icke att förakta, ett inre som vida överglänser hans yttre behag. Kör enligt rykte värre än F.

SL: ägare till en svart saab 9-3, -05:a. Kampsportare sedan barnsben, smal, smidig, stark, blixtrande intelligent, diskussionslysten, vetgirig - även han gudomlig på fler sätt än jag har för avsikt beskriva här. Aggressiv, aningen otålig körstil (vi pratar bilar nu).

Vad drar man då för slutsatser av detta? Mitt forna jag skulle råda mig att se upp för dem som äger en saab 9-3. Resultatet hittills visar visserligen på vidunderlig förströelse för stunden men onekligen även ett stort mått av huvudbry. Visst, himmelskt. Men sen då.

Fast å andra sidan, vadå sen? Det räcker väl. Tyvärr är underlaget lite väl magert att ligga till grund för några pålitliga slutsatser som man kan ha nytta av, hur många 9-3:or rullar på landets vägar? Ägarna tör vara en rätt brokig skara. Exemplen ovan kan nog ses som lyckträffar. Men lite frestande är det att i fortsättningen på ett tämligen tidigt stadium ta reda på vilken bilmodell presumtiva kandidater kör, för hittills har dessa saabägare fallit mig precis i smaken.

/L

FRA

Allt som egentligen behöver sägas i ämnet är redan sagt. Se t ex Oscar Swartz: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1380737.svd

Djupt obehagligt. Jag har sällan upplevt, rättare sagt aldrig, ett sånt stort behov att göra mig hörd. Hade jag kunnat skulle jag ha stått utanför Riksdagen, men då alla uppmanades att uppträda trevligt hade jag nog inte kunnat hålla mig till reglerna.

Demokrati. Kan Sverige fortsätta vara en demokrati efter detta?

Det måste vara rädslan, det finns omöjligt något starkare än rädsla. Se bara på hur makthavarna i USA spelar på folks rädsla efter 11 september. Men, vänta nu. Vem är rädd? Sveriges befolkning? Nope. De protesterar allt vad deras digitala lungor förmår. De är möjligtvis just nu rädda för sina politiker, men vad är politikerna rädda för?

Vadan denna brådska kan man också undra (ja, förutom det ypperliga argumentet att man vill få sommarledigt och gå på ”grönbete” som Rolf Gunnarsson så förtroendeingivande formulerade sig), och vadan denna tystnad i medierna tills för bara ett par veckor sedan? Hur kan man tro att man ska få ett godkännande av folket när man inte brytt sig om att förklara vad det innebär?

Frågan är vad som kommer hända när man drivit igenom detta, för förslaget kommer med största sannolikhet gå igenom. Kommer vi bara glömma hur vi kördes över eller kommer det påverka synen på Sverige som demokrati? Det återstår att se.

/L

Att vakna på rätt sida

Vaknade imorse upp på oförskämt bra humör och brydde mig plötsligt inte. Inte det minsta. Varför ska jag egentligen bry mig? Finns ingen som helst anledning. Befriande känsla. Det är helt tillåtet att göra som man vill, så varför gräma sig och grubbla. Hemläxan var ju att träna på att göra det JAG VILL, att släppa borden och måsten och vara inte vara så jäkla duktig jämt.

Igår vaknade jag däremot på helt fel sida. Riktigt grinig direkt när jag slog upp ögonen. En riktig skitdag skulle det bli, det kunde vem som helst räkna ut. Det visade sig dock vara användbart. Började dagen med att snäsa av min oerhört irriterande kollega som jag hittills haft ett hyfsat tålamod med. Han har en otrevlig förmåga att klanka ner på allt, lägga sig i detaljer som inte betyder det minsta, styra och ställa och bete sig som att han är Gud själv och ingen annan verksamhet än hans egen är värt ett skit. Buffligt kontrollfreak med storhetsvansinne. Men till och med Mr Okänslig noterade irritationen och sa lite försiktigt att det var ju inte meningen att vara elak. Nähä. Dåså.

Sen ringde en sån där oseriös försäljare och med en imponerande svada som helt tog andan ur en: vi har haft kontakt med din företrädare och se här finns ni med i vår databas och stämmer era uppgifter här…?.. bla bla bla… och vips så skulle jag bekräfta uppgifterna vilket skulle spelas in och då började jag ju ana oråd men hann liksom inte med och när han sa ”och du som har rätt att göra beställningen heter…” satt jag riktigt i klistret. Av någon märklig anledning svarar man ju automatiskt när någon frågar, men sen frågade jag vad det där var egentligen och hur säger man upp det här för jag hade inte tänkt beställa nåt. Hur man säger upp avtalet hade han lämpligt nog ingen aning om utan jag fick kontakta kundtjänst. Vilket jag gjorde. Blev kopplad tillbaka till honom men han svarade inte och det hade ju hjälpt föga om han gjort det eftersom han ändå inte visste nåt. Kundtjänst visste inte heller. Men jag kunde bli kopplad till vd:n. Som inte heller svarade. Fick i alla fall en epostadress och skrev ett mycket syrligt mail om försäljningsmetoder och avslutade med att vi framledes betackar oss all kontakt med dem.

Det tog. Han ringde upp igen efter en halvtimme när han fått bassning av chefen och bad om ursäkt och skulle först ge oss rabatt. Det blev lustigt nog bara billigare och billigare ju längre samtalet fortskred men jag var på så dåligt humör att jag hade inte tackat ja om han så betalat mig för det. Han hör nog inte av sig igen i första taget. Med resultatet i hand vaknade jag kanske trots allt på rätt sida ändå, det hade helt klart sina fördelar att vara på krigsstigen den dagen.

/L

Here we go again

Så var man där igen. Man ska visst alltid vara misstänksam om det går bra. För det tenderar att inte sluta bra, eller kanske snarare inte sluta alls. Det liksom bara upphör, som om det inte börjat. Det gjorde det kanske inte heller när jag tänker efter.

Lunch, bio, middagar, utekvällar, utflykter. Sen – inget.

Har i och för sig inte gått särskilt många dagar, så man vet aldrig. Det jag vet är att jag tänker inte göra ett dyft. Var det här allt så fine. Jag tänker inte idas bry mig det minsta. Rent teoretiskt alltså… ser det som träning i Konsten Att Inte Bry Mig. Tänker fan inte öda energi på att älta och undra. Gilla läget kallas det visst. Problemet med mig är att jag alltid vill VETA läget, men övning ska ge färdighet.

/L

Konsten att överträffa sig själv

Ibland blir jag lite imponerad av mig själv. Som igår till exempel.

Gick tidigare från jobbet för att hinna på boxingpasset. Bytte om och packade väskan, krånglade cykeln genom lägenheten (har den på balkongen) och skulle just iväg när jag kom på att cykelnycklarna vore bra att ha med. Var de nu kunde vara… letade som en galning, lägenheten blev mer och mer kaotisk, men inga nycklar. Dessutom lyckades jag förlägga lägenhetsnycklarna under tiden någonstans under alla grejor som jag rev omkring i. Det slutade med att jag kom en kvart för sent och inte tordes gå in på passet, så det blev gymmet i stället.

/L