Misströstan

Inte vanlig måndagsångest. Tror på fullt allvar att jag inte kommer stå ut tills saker och ting har rett ut sig. Vill helst av allt i detta nu packa bilen, köra upp och bara skita i allt. Man måste väl få ångra sig?

Har ändå lite försiktigt börjat kolla upp hur jag kan sälja lägenheten utan mäklare (ska jag vänta tills jag har råd med en sån blir jag kvar här resten av livet) och har till och med hört av mig till en arbetsgivare jag vet kommer behöva anställa snart. Helt olikt mig att vara så offensiv… känns ovant. Men jag står faktiskt inte ut med att vara här, bara tanken på att fortfarande om ett halvår vara tvungen att vakna upp i den här lägenheten, i den här stan, till det här jobbet får mig att bli helt lamslagen och aldrig vilja vakna mer. Det går bara inte. Frågan är hur jag ska orka göra något åt det.

Läste någonstans ett råd om hur man INTE ska göra om man vill vara något så när i balans: separera, flytta och byta jobb samtidigt. Man ska visst bara vara rustad för att klara en sån förändring på ungefär 7 år. Jag har gjort alltihopa två gånger på 6 år. Jag är trött. Tror jag är beredd att hålla med ljushuvudet som gav det goda rådet. Så… hur jag tar mig ur det här??

/L