Våndan med samsara
Saker och ting har en tendens att reda ut sig och falla på plats bara man ger dem lite tid. I vissa avseenden har jag, helt mot min natur, ett sällan skådat tålamod. Jag tror att det mesta går att lösa, vilket ofta är positivt men stundom känns det mest som ett straff. Antingen har jag en sjuklig dragning till uppfuckade samlingar av människor eller så måste jag ha gjort något riktigt uselt i ett tidigare liv.
Min lilla grupp har som sagt en historia som inte är helt och hållet solskensversionen milt uttryckt (vilket iofs gäller för de flesta arbetsplatser jag varit på). Därför har jag nu satt oss i behandling. Att försöka få ordning på dem själv var liksom aldrig ens ett alternativ. Dagens ämne: konflikthantering. Man kunde ana en viss oro i församlingen. Alla var ändå ganska talföra, men ingen törs förstås riktigt erkänna att det förekommer konflikter. Det skulle TILL EXEMPEL bero på att man helt enkelt bara slätar över allt som skulle kunna bli en meningsskiljaktighet eftersom alla är livrädda för att det ska bli som det var på den gamla mindre goda tiden. Så man är hellre tyst. Dessutom handlar det inte om att man har olika åsikter om verksamheten, målen eller hur saker och ting ska lösas, utan om att de inte klarar av varandra. A tål inte B, B tål inte C men tycker bra om A och C är allmänt missförstådd, underskattad, missgynnad och mobbad. Resten håller dig undan, blundar eller ser lätt förundrat på, alternativt sopar febrilt allt under mattan och man kan bokstavligen lukta sig till missnöjet.
Ändå verkar ingen riktigt fatta vad det beror på. Det hela skulle vara ytterst fascinerande om det inte vore för det faktum att jag är ansvarig för skiten och förväntas lösa det hela på något magiskt vis.
Och plötsligt var det precis inom räckhåll. C som är ojämförligt svårast att hantera för samtliga inklusive mig sökte annat jobb och blev kallad på intervju. Kvalifikationerna var det inget fel på. Jag var helt övertygad om att hon skulle få det. Har väntat i andlös spänning hela eftermiddagen och nu på kvällen ringer människan och säger att det inte kändes bra, så hen drog tillbaka sin ansökan. (!!!!!! plus en massa tecken som betyder många fula ord i rad i tecknade seriers värld).
Nu löser sig sällan saker bara för att en person som allmänt anses som ett problem försvinner på ett eller annat sätt. Det som varit problem brukar få ett eget liv som finns kvar långt efter att personen som är förknippad med det är borta, som något slags dålig gruppkarma. Men GUD SÅ SKÖNT DET HADE VARIT… ett mycket enklare läge. Inbillar jag mig åtminstone. Men det verkar som att det alltid måste finnas någon som är missnöjd, svår att få ärliga svar ur eller sprider skit omkring sig (i detta fall en som ger alla i omgivningen dåligt samvete, över vad är oklart). Så det är väl bara att gilla läget.
Om jag kunde lyckas med tricket att se personen i fråga som ett intressant case att knäcka kanske det skulle gå. Är väldigt ovan att inte alls kunna kommunicera med en människa, men i det här fallet jag fattar helt enkelt inte hur man gör. Och då är jag ändå en rätt socialt begåvad person. Nu har jag mest lust att ta mitt pick och pack och dra dit pepparn växer (eller hellre hjortronen), bara ge upp och så får de väl sitta där och vara skentrevliga och låtsaskommunicera bäst fan de vill. Men jag är en duktig pliktmedveten flicka, så det kommer det inte bli något av med. Jag kommer slita som ett djur med det och sitta där med ansvars-, skuld- och otillräcklighetskänslor tills det går en säkring i hjärnan och jag förhoppningvis bara blir ett med Alltet. Undanbeder mig reinkarnation för detta har jag fått nog av redan för nuvarande livstid. Men med karmat efter det här misslyckandet kommer jag troligen ha minst lika många liv som en katt kvar. Frågan är om man kan åberopa advaita vedantas tolkning och häva att detta ständiga kretslopp bara är en illusion…?
/L
