Guds straff

En gång i månaden drabbas man av komplett vansinne. Inget nytt direkt, ändå sitter jag där varenda gång och undrar vafan det är för fel på mig. Hjärnan och känslolivet löper amok ikapp, allt blir uppförstorat, förvridet och helt outhärdligt. Tills jag efter ett par dar inser att jaha, var det bara det. Igen.

Känns något orättvist att man ska behöva lida av dessa hormonknäppar och bli fullständigt irrationell och labil bara för att man råkar vara av ett visst kön som man tyvärr inte ens får bestämma själv. Som att det inte är besvär nog har man ont utav bara helvete och det finns inte en värktablett i världen jag prövat som hjälper. Nej, det är bara att finna sig i.

Och naturligtvis hopar sig de mest irriterande företeelser man kan tänka sig just de dagarna. När man bara vill ligga hemma i ett mörkt rum och kvida alternativt sparka skiten ur nån på ett boxpass ska man sitta och lyssna Förstående på vuxna människor som knappt kravlat sig ur sandlådan. Alla problem i världen beror på Någon Annan, alla andra är dumma i huvudet, elaka, lömska och opålitiliga. Själva har de inget som helst med situationen att göra. Under den senaste veckan har två av de mina sökt andra jobb, en av dem vill vara tjänstledig, den andra vet jag inte om hen tänkt sluta helt och hållet. De kan inte ens förmå sig att gå några meter i korridoren och komma in och berätta det in person, nej, det finns ju epost bevars. Lägg till det   1) en liten komplett sluten trio som sällan kravlar sig ur sin gemensamma navel och inte fattar nånting av att de andra känner sig utanför och att de uppfattas som helt ointresserade av verksamheten i stort   2) en martyr som ”alltid jobbar själv, men det är helt ok” och sen går och sprider skit om hur utmobbad hen är av alla andra   3) en som är sååå ensam och ingen bryr sig om vad hen egentligen håller på med och i nästa andetag säger att det inte gör hen nåt eftersom hen har så många bra kollegor och nätverk runt om i landet att det är helt ok.

Nu när vi börjat jobba medvetet med det, vilket alla dessutom varit rörande eniga om att det behövdes, har de drabbats av kollektiv panik och ägnar sig åt hela spektrat av tänkbara flyktbeteenden. Så lätt ska de dock inte komma undan. Sprattla på ni bara. Ni anar inte vad som väntar er. Jag är inte bara ironisk, sarkastisk och spydig, jag är även manipulativ, lömsk och envisare än synden. Det fina med det är att inget av det märks. Så vänta ni bara. Gud straffar mig bara för att jag råkar vara kvinna. Jag kommer straffa er av betydligt mer rationella skäl och framför allt betydlig mer raffinerat, ni kommer aldrig märka det. Jag kommer få som jag vill, förr eller senare.

/L