Har någon missat Vellingespektaklet? Eller undviker ni det för att ni bara blir trötta av intoleransens, snikenhetens och egoismens fula nuna? Den fula nunan åkte på smisk av vackra medmänskliga anleten en tidig morgon i Malmö.
”I Malmö är alla välkomna! Till och med ensamkommande Vellingebor”. Vackert och genialt. Min tro på mänskligheten är tillfälligt upprättad. Bless, ni Riktiga Människor./L
Sammanfattning: snusfri sen några månader, sagt upp mig, flyttat både bort och ihop. Måste börja träna igen. NU. Ryggen konstigt nog fortfarande ok. Fått en krypande obehagskänsla av ansiktsboken och ska ligga lågt ett tag. Gömmer mig i anonymiteten här så länge.
/L
…och jag har redan syndat tre gånger och är HUNGRIG SOM FAN! Kan inte tänka på något annat än att äta och ta en prilla. Vet inte vad jag har mest ångest över. Har ju ett rätt ohälsosamt förhållande till min hunger, och kan inte bestämma mig för vad som är värst: att ständigt vara hungrig som när jag inte snusar (och väga några kilo mer), eller att fortsätta snusa, behålla vikten men känna mig orkeslös jämt.
Tog en långpromenad idag och ältade allt som har med det här att göra. Det är ju pinsamt att tvingas erkänna att jag inte vill sluta för att jag är rädd att gå upp i vikt. Tyvärr är det så att jag har en i vissa förhållanden inte så sund relation till min kropp, har alltid ett par kilo som jag vill få bort. Och så länge jag snusar är de borta, och jag är helt nöjd med hur jag ser ut. Det enda som egentligen kan motivera mig att sluta är nog träningen. Jag äter inte tillräckligt nu och det märks på orken. Aptiten får jag tillbaka om jag slutar snusa, om inte får jag tvinga mig att äta och det blir alltid mindre än vad jag egentligen behöver.
Moment 22. Hur gör man för att sluta när man inte vet om man vill tillräckligt? Att försöka utan att vara tillräckligt motiverad ger rätt stor risk för misslyckande. Vill man försöka igen då? Hjälp!!
/L
Idag kl 18:07 slutade jag snusa. Gruvar mig enormt för hur jobbigt det kommer bli… Ska testa med att använda ingefära som substitut, det bränner bra under läppen. Löjligt nog är jag mest orolig över att gå upp i vikt *skäms*, förutom att man får sötsug kan man tydligen samla på sig en hel del vätska. Men som nån klok person skrev, det är lättare att träna bort några kilon än att träna bort cancer…
Lite drygt två och en halv timme alltså. Nikotinet ska gå ur kroppen efter ca 36 timmar. Blir intressant. Minst sagt.
/L
Jag och min helvetes jävla skitrygg var idag in på stans enda återförsäljningsställe för MBT-skor. De ser inte kloka ut men ska enligt rykte och min ömma moder vara väldigt bra. Nåt måste man ju försöka göra åt detta elände (ska till en läkare på torsdag – igen…hjälper dock sällan utom för att fylla på medicinskåpet) och jag har redan börja få ont här och där av att stå dagarna i ända.
Kändes helt ok att ha på sig, men man ska visst ta det lite piano och börja med ca 20 minuter åt gången när man början använda dem. Att ta det lugnt och försiktigt med saker och ting är ju min starkaste sida… heh. Ska man göra nåt vill man ju göra det ordentligt. Gå direkt på 32-kilosvikterna för hantelrodden eller springa en mil första gången man är ute efter ett uppehåll ligger mer för mig, men man börjar ju bli vis av ålder och alla misstag så kanske det kan bli ändring på den fronten.
Skulle dock svida i plånboken att slå till på ett par såna där galoscher, prislappen ligger på nätta 2100:-. Smakar det så kostar det har jag hört. Skulle hellre vända på det, it better smaka duktigt bra med den feta prislappen.
/L
Träningsabstinensen börjar bli outhärlig. Under de fyra veckor jag var uppe hos min snygging hade jag inte möjlighet att träna annat än ett boxingpass på juldagen, vilket är en historia för sig. Fick med mig båda hans systrar, ingen av dem har tränat på rätt länge men en timme klarar man ju tänkte jag. Man gör ju det man orkar. Lite ont kan man få, men det är smällar man får man. De körde med varandra och jag med min Bästa träningspartner S. Hon är liten men stark, ettrig som fasen och har en kondition utan dess like. Jag trodde jag skulle svimma redan efter en kvart. Med fem minuter kvar tänkte jag dimmigt att jag överlever nog ändå, men ingen visade någon tendens att dra ner på tempot och jag började ana oråd. S upplyste mig glatt om att det var ett en och en halvtimmespass, och sa glättigt att ”jag kanske borde ha sagt det innan”. Kanske det… Annandagen och en vecka framåt kunde vi knappt gå och äldsta syrran vågade knappt bära sin lilla 6månadersbebis för armarna var som spaghetti och skakade så fort hon lyfte dem.
Lång parentes. Resten av tiden har jag promenerat, promenerat och promenerat. Har slutat regga på Funbeat för det ser bara deprimerande ut, att gå bör ju inte ens räknas som träning. Konsekvensen av alla dessa missade gymtimmar och att det är omöjligt att springa är att det kryper i hela kroppen, jag blir sur och grinig och rastlös som få. Så vad gör man då istället? Jo. Idag söndag har jag bakat bröd och kardemummakaka, kokat marmelad, tvättat, varit ute och gått två gånger, jobbat och städat skafferiet. Inget ont som inte för något gott med sig… men jag skulle nästan sälja min själ för att få en skrotlyftningstimme eller ett litet litet löppass.
Är det inte det ena så är det det andra. Klarar man sig från vinterkräksjukan, vilket jag gjorde (36 av 40 församlade åkte dit) så far ryggen åt helvete med nervsmärtor och känselbortfall som följd. Ny sjukskrivning två dagar efter den förra, nu på tre veckor. Men då det är måttligt roligt att stå/ligga i lägenheten hela dagarna med avbrott för små promenader började jag jobba i onsdags efter en veckas hemmavistelse. Planen var att mjukstarta på halvtid, både med tanke på stressymptomen under hösten och på om ryggen skulle hålla. God tanke, men det ironiska är att nu ligger man här hemma i soffan en lördagskväll och jobbar med verksamhetsberättelsen som skulle ha varit inne igår. Så mycket för den mjukstarten.
Att kommentera medarbetarenkäten ingår i verksamhetsberättelsen. Med tanke på mina egna ovanstående problem är det intressant att läsa att drygt en tredjedel tycker att man är för få på arbetsplatsen, hälften anser sig ha för mycket att göra, en dryg tredjedel har inte ork nog efter jobbet att ha någon form av fritidssysselsättning och nära hälften svarar ja på frågan om arbetet är psykiskt påfrestande. Hur länge dröjer det innan sådant får konsekvenser i ohälsa, sjukskrivningar etc?
Glädjande nog verkar samtliga som svarat ha högt förtroende för sina chefer. Det tackar jag för… livet känns genast lite lättare. Nu kan man förstås förklara sånt med att vi är relativt små enheter och alla har nära till sin närmsta chef vilket gör det ganska mycket lättare att få sådant att fungera. Lite krångligare om man har 60-100 pers under sig, då finns det inte en rimlig chans att göra bra ifrån sig. Men lite kan man väl få lapa i sig ändå, uppmuntran får man inte direkt varje dag. Enligt mina erfarenheter får man mest av den varan om man bestämmer sig för att sluta eller den variant som jag testade nu, blir sjukskriven för att man är nära utmattning och säger att man bestämt sig för att sluta. Då står man plötsligt högt i kurs. Om det beror på att det är jobbigt att börja nyrekrytera eller att de faktiskt gillar en är svårt att veta och tolkningen varierar väl beroende på den egna dagsformen.
Nämen här blir ju inget gjort, tillbaka till producerandet av ännu ett dokument som någon i bästa fall läser diagonalt innan det för evigt försvinner i den digitala dokumentdjungeln. Man kan i alla fall med gott samvete skriva upp en kompdag som man kan ta ut när andan faller på. Till exempel runt påsk, när vårvintern är som underbarast med varma dagar och kalla nätter så skaren bär ända till eftermiddagen. Då kan man ligga där på ett renskinn ute på isen, samla fräknar, koka kaffe och kanske få sig en öring. Eller bara skida omkring på tegsnäsarna i solgasset i kortärmat. VA FEUN skulle jag ner hit och göra?
/L
Så var det dags igen. Alla jag firat jul- och nyårshelgen med ligger däckade i vinterkräksjuka. Min käre särbo började spy som en räv vid halv fyra i morse och har haft feberfrossa hela dagen. Ynklig värre, men det är helt befogat. Nu är det bara jag kvar. Om jag inte blev smittad förrän igårkväll/inatt (om jag inte blev det kommer jag inte bli det, tro mig. Dels för att sängen är en 120:s och dels för att… ja. Nevermind) och inkubationstiden är 12-48 timmar har jag sådären 30 timmars väntan kvar innan jag vet. Än så länge har jag bara en envis huvudvärk samt ont i nacke och axlar vilket brukar tyda på nån skit i kroppen. Med tanke på hur kul det var första och hittills enda gången jag åkte dit i maj förra året ser jag inte fram emot en vända till.
Annat jag inte ser fram emot är att vara tvungen att åka tillbaka ner till Det Svarta Hålet och börja jobba igen. Får hjärtklappning av bara tanken. Man har hunnit höra både det ena och det andra folk säger om de som är sjukskrivna på grund av utmattning/stress/utbrändhet men är man väl i närheten av ett sånt tillstånd kan jag berätta att oavsett om det beror på att man är en psykiskt klen ynklig människa som inte tål nåt som alla andra normala människor klarar av är det i alla fall inte särskilt kul. Har varit sjukskriven under december och det känns sammanfattningsvis rätt tungt att komma tillbaka. Ungefär lika kul som att ha mental vinterkräksjuka. Så ett par dar med feber, magsmärtor, kräkningar och frossa kan jag nog stå ut med om det gör att jag slipper ett par dar med den mentala varianten. Det är väl den enda fördelen med den åkomman, har man den ryms inga andra tankar i huvudet än att överleva eländet. Det kan vara skönt som omväxling.
/L
Inte vanlig måndagsångest. Tror på fullt allvar att jag inte kommer stå ut tills saker och ting har rett ut sig. Vill helst av allt i detta nu packa bilen, köra upp och bara skita i allt. Man måste väl få ångra sig?
Har ändå lite försiktigt börjat kolla upp hur jag kan sälja lägenheten utan mäklare (ska jag vänta tills jag har råd med en sån blir jag kvar här resten av livet) och har till och med hört av mig till en arbetsgivare jag vet kommer behöva anställa snart. Helt olikt mig att vara så offensiv… känns ovant. Men jag står faktiskt inte ut med att vara här, bara tanken på att fortfarande om ett halvår vara tvungen att vakna upp i den här lägenheten, i den här stan, till det här jobbet får mig att bli helt lamslagen och aldrig vilja vakna mer. Det går bara inte. Frågan är hur jag ska orka göra något åt det.
Läste någonstans ett råd om hur man INTE ska göra om man vill vara något så när i balans: separera, flytta och byta jobb samtidigt. Man ska visst bara vara rustad för att klara en sån förändring på ungefär 7 år. Jag har gjort alltihopa två gånger på 6 år. Jag är trött. Tror jag är beredd att hålla med ljushuvudet som gav det goda rådet. Så… hur jag tar mig ur det här??
/L
Saker och ting har en tendens att reda ut sig och falla på plats bara man ger dem lite tid. I vissa avseenden har jag, helt mot min natur, ett sällan skådat tålamod. Jag tror att det mesta går att lösa, vilket ofta är positivt men stundom känns det mest som ett straff. Antingen har jag en sjuklig dragning till uppfuckade samlingar av människor eller så måste jag ha gjort något riktigt uselt i ett tidigare liv.
Min lilla grupp har som sagt en historia som inte är helt och hållet solskensversionen milt uttryckt (vilket iofs gäller för de flesta arbetsplatser jag varit på). Därför har jag nu satt oss i behandling. Att försöka få ordning på dem själv var liksom aldrig ens ett alternativ. Dagens ämne: konflikthantering. Man kunde ana en viss oro i församlingen. Alla var ändå ganska talföra, men ingen törs förstås riktigt erkänna att det förekommer konflikter. Det skulle TILL EXEMPEL bero på att man helt enkelt bara slätar över allt som skulle kunna bli en meningsskiljaktighet eftersom alla är livrädda för att det ska bli som det var på den gamla mindre goda tiden. Så man är hellre tyst. Dessutom handlar det inte om att man har olika åsikter om verksamheten, målen eller hur saker och ting ska lösas, utan om att de inte klarar av varandra. A tål inte B, B tål inte C men tycker bra om A och C är allmänt missförstådd, underskattad, missgynnad och mobbad. Resten håller dig undan, blundar eller ser lätt förundrat på, alternativt sopar febrilt allt under mattan och man kan bokstavligen lukta sig till missnöjet.
Ändå verkar ingen riktigt fatta vad det beror på. Det hela skulle vara ytterst fascinerande om det inte vore för det faktum att jag är ansvarig för skiten och förväntas lösa det hela på något magiskt vis.
Och plötsligt var det precis inom räckhåll. C som är ojämförligt svårast att hantera för samtliga inklusive mig sökte annat jobb och blev kallad på intervju. Kvalifikationerna var det inget fel på. Jag var helt övertygad om att hon skulle få det. Har väntat i andlös spänning hela eftermiddagen och nu på kvällen ringer människan och säger att det inte kändes bra, så hen drog tillbaka sin ansökan. (!!!!!! plus en massa tecken som betyder många fula ord i rad i tecknade seriers värld).
Nu löser sig sällan saker bara för att en person som allmänt anses som ett problem försvinner på ett eller annat sätt. Det som varit problem brukar få ett eget liv som finns kvar långt efter att personen som är förknippad med det är borta, som något slags dålig gruppkarma. Men GUD SÅ SKÖNT DET HADE VARIT… ett mycket enklare läge. Inbillar jag mig åtminstone. Men det verkar som att det alltid måste finnas någon som är missnöjd, svår att få ärliga svar ur eller sprider skit omkring sig (i detta fall en som ger alla i omgivningen dåligt samvete, över vad är oklart). Så det är väl bara att gilla läget.
Om jag kunde lyckas med tricket att se personen i fråga som ett intressant case att knäcka kanske det skulle gå. Är väldigt ovan att inte alls kunna kommunicera med en människa, men i det här fallet jag fattar helt enkelt inte hur man gör. Och då är jag ändå en rätt socialt begåvad person. Nu har jag mest lust att ta mitt pick och pack och dra dit pepparn växer (eller hellre hjortronen), bara ge upp och så får de väl sitta där och vara skentrevliga och låtsaskommunicera bäst fan de vill. Men jag är en duktig pliktmedveten flicka, så det kommer det inte bli något av med. Jag kommer slita som ett djur med det och sitta där med ansvars-, skuld- och otillräcklighetskänslor tills det går en säkring i hjärnan och jag förhoppningvis bara blir ett med Alltet. Undanbeder mig reinkarnation för detta har jag fått nog av redan för nuvarande livstid. Men med karmat efter det här misslyckandet kommer jag troligen ha minst lika många liv som en katt kvar. Frågan är om man kan åberopa advaita vedantas tolkning och häva att detta ständiga kretslopp bara är en illusion…?
/L
